I en tid präglad av klimatkrisen och en djupgående läskris, har vi nått en punkt där vi måste stanna upp och reflektera över vad detta innebär för framtiden.

Klimatkrisen har länge varit ett hett ämne, som många nu känner till, men läskrisen är en fråga som jag allt mer börjar förstå är lika allvarlig. Det har blivit uppenbart att en stor del av vår ungdom lider av bristande läsförmåga. Alarmerande rapporter från studiemiljöer, som Lunds universitet, visar att studenter har betydande svårigheter med att ta till sig kurslitteratur, och detta skapar ett kritiskt vakuum i vår utbildningssystem.

Sedan tryckpressens tid, för nästan sexhundra år sedan, har läskunnighet varit nyckeln till demokratisk utveckling. Analfabetismen har i princip utrotats i väst, men nu ser vi en oroande trend där läskunnigheten sjunker. Berättelser från lärare indikerar att de tvingas sänka sina krav för att eleverna ska kunna klara sig igenom sina studier.

Samtidigt vittnar praktikanter från journalistutbildningar om en förmåga att sätta ihop korrekta meningar som minskar, och förmågan att värdera källor hotar vår framtida journalistik. Ledande röster, som Expressens kulturchef Victor Malm, uttrycker sin oro genom att konstatera att vi snart riskerar att få ett samhälle byggt på bristande kunskaper.

Det är inte bara en svensk tragedi; hela Europa ser en liknande nedgång. En perfekt storm har uppstått. Friskolereformen och lägre krav på betyg spelar en betydande roll, tillsammans med den explosion av digitala skärmar som våra barn möter redan i tidig ålder. Medan svenska politiker ivrigt digitaliserar förskolan, låter vi barn växa upp framför skärmar med gott samvete, trots att forskning visar att detta påverkar deras förmåga att läsa och koncentrera sig negativt.

Och medan fransk ungdom spenderar betydligt mer tid på skärmar än med böcker, är det förbluffande att så många svenska elever fortfarande saknar grundläggande IT-kunskaper. Många har svårt att värdera de digitala källor de dagligen konsumerar. Sanningen är att vi måste ställa oss frågan: Vad har dessa elever egentligen blivit bättre på?

Utvecklingen är som en komedi där skämten blir allt mer desperata för att behålla publikens intresse. Om vi fortsätter på detta spår kan vi snart stå inför en verklighet där läskunnighet och kritiskt tänkande blir sällsynta förmågor – och det, mina vänner, är hur civilisationer går under.