KULTURDEBATT.

Under en nyligen genomförd föreställning av ”Arv” på Dramaten stod en åskådare mitt i publiken och scrollade på sin telefon, medan en av skådespelarna framförde sin roll precis intill. Jag fördömer inte den personen. Det var nämligen det enda sättet att få information om vem denne skådespelare var, eftersom det inte går att läsa någon information någon annanstans.

Dramaten har valt att ersätta tryckta program med en QR-kod, vilket gör att åskådare nu förväntas skanna koden för att få åtkomst till information om föreställningen. Under hela maratonföreställningen ”Arv” fanns det inte ens en enkel papperslapp med namnen på författaren eller det konstnärliga teamet. Detta kan ses som en besparing av papper, men i kontrast står en strömslukande dataserver i bakgrunden.

När andra teatrar, som Norrlandsoperan, följer samma trend, ifrågasätter många om detta verkligen är en hållbar lösning för miljön eller om vi bara flyttar ansvaret till en annan del av teknikens ekosystem. Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm erbjuder fortfarande tryckta program, men frågan är hur länge detta kommer att hålla. Det verkar vara en tidsfråga innan fler teatrar börjar anamma den digitala trenden och därmed uppmuntrar åskådare att vara mer fokus på sina mobiltelefoner än på själva föreställningen.

Vid ett tillfälle på operan satt en elegant klädd granne och sms:ade under hela föreställningen. ”Barnen är hemma,” viskade hon förlåtande när jag kastade ett ogillande öga mot hennes lampa av ljus från skärmen. I mörkret blev hennes aktivitet hämmande för upplevelsen, liksom många andra mobiltelefoners störande ljud i liknande miljöer.

Det är skrämmande hur avgörande mobiltelefoner blivit för många av oss. Vi länkar dem till våra liv på ett sätt som gör att vi inte klarar oss utan dem ens några timmar. I konserthallar finns det oftast regler mot användande av mobiltelefoner, men ändå går det alltid att se någon som glömt att stänga av sin telefon, vilket ruinerar stämningen för alla när en plingande notifikation bryter det konstnärliga ögonblicket.

Skärmar ska veta sin plats; de har inget att göra i förskolan eller i teatersalonger. Men ironiskt nog är det flera teatrar som istället ökar sin digitala närvaro, till synes i takt med vår digitala utveckling. Det känns som en förlust av den äkta upplevelsen av liveföreställningar, som borde vara en fristad bortom teknikens påverkan.

Teater är en plats av mänsklig kontakt och känslor, större än något som Silicon Valley kan erbjuda. Vi måste värna om att bevara teaterupplevelsen fri från det ständiga avbrottet från våra mobiltelefoner.

Gunilla Brodrej, critic and arts editor.