Låt mig inleda med en klarhet: Jag är ingen expert på bandet Kent. Född 1979, var jag i den kritiska ålder när bandet slog igenom och det blev viktigt att allt kändes rätt. Deras musik hade en tendens att blandas med en Ulf Lundell-inspirerad indie, som snabbt blev en kommersiell produkt, vilket speglades i låtar med titlar som ”Tapetklister.” Bandets medlemmar såg ut som Lars Winnerbäck, vilket gav dem en slags gitarr- och melodistruktur vi hade sett förut.

Kent har alltid haft en förmåga att sväva mellan att vara underground och mainstream. Vid en tidpunkt, femtio år sedan, ställde de sig i samma kassa som bandet Kite, nu ur samma smala segment av musik som folk lyssnar på för att känna sig unika.

Men hypen kring deras återförening är något annat. Veckan innan konserterna exploderade medietäckningen när fans och journalister spekulerade i deras relevans. Detta var en skillnad jämfört med storslagna event som Springsteen-konserterna på Ullevi, där biljettpriserna sprang iväg och entusiasmen nådde nya höjder.

Betygsystemet som ofta används verkar ha blivit en norm. Recensionerna av konserterna har i genomsnitt hamnat på ett mediokert betyg av 3+, vilket mitt i all hype känns som en dödpunkt. Det är ett omdöme som ingen vill ha – en medelmåttig känsla. Vem minns ens en konsert med 3+ i betyg?

Kent-konserterna har, tro det eller ej, förvandlats till något mer av ett svenskt folkfenomen där fans visar sin hängivenhet oavsett. Nätets lovord och kritik har påverkat uppfattningen om konserterna, där journalister kämpar med att försvara att de älskar bandet, trots att det verkar som ingen förstår varför dessa spelningar ens äger rum.

I ett Sverige där kulturministern motsäger sig själv genom att hylla bandet, undrar man över paradoxen. Det är ett band som för 25 år sedan diskuterade betydelsen av a-kassa – nu en symbol för de mer etablerade. Deras övergång till att vara ”moderata” har hängt över dem som en skugga.

Inför konserten kände jag starkt att jag ville uppleva detta fenomen på egen hand. Livet har varit tumultartat nyligen – allt från familjeutmaningar till yrkesmässiga tryck. Från TV-studio till Tele2 Arena. Jag var redo för att uppleva Kent och förstå vad hypen handlade om.

När jag slutligen trädde in i arenan möttes jag av en enorm nedräknare som markerade stundens allvar. Men själen i bandet kändes svag. Ljudet var undermåligt och banden verkade distanserade. Jocke Berg, som i mina ögon alltid varit den mystiska karaktären, verkade nu mer av en maskin än en människa.

Där, mitt i folkhavet, insåg jag att Kent är ett band som hade piggat upp livet för många, men för mig hade de blivit ett hologram av vad de en gång var. En kväll som kändes som en tråkig repetition av vad som en gång hade varit storslaget. Det var som att uppleva en tumbler av nostalgi blandat med en modern, pretentiös konsertupplevelse. Jag tillhör en generation som värderar genuin musik, och att jag stannade för att se Kent i ett Sverige som förtjänar bättre, kändes som en fasad av vad musiken kan vara.