”The Studio” är en hyllning till filmens värld, som leker med genrer och stilar. Serien förenar klassiska filmreferenser – tänk Chinatown och liknande mästerverk – med en ständigt flödande kamera som ger en illusion av kontinuitet utan klipp.

Handlingen är enkel men underhållande. Seth Rogens karaktär, Matt Remick, får ett drömjobb som vd för det massiva filmbolaget Continental Studios. Men innan han ens hinner bläddra i sitt första manus lovar han bolagets ägare att skapa en storfilm baserad på varumärket Kool-Aid. Ni vet, den ikoniska läskedrycken med den oförglömliga reklamen där en karismatisk saftkurkapan kommer kraschande genom en vägg. Continental Studios strävar efter att konkurrera med Warner Bros och deras storsäljare: filmen om Barbie.

Trots en rolig premiss har serien ett betydande problem: Matt Remick framställs som en total idiot, en figur som är oförmögen att relatera till andra och som ständigt kommer med usla idéer. Tänk dig Michael Scott från första säsongen av amerikanska ”The Office”, fast snart inser man att en sådan person knappast skulle kunna leda ett av världens mest framstående filmbolag.

Dessutom kan tonen i serien vara så enerverande att det nästan blir outhärdligt. Musiken domineras av jazziga trummor, och den ständiga kamerarörelsen tillsammans med en överdriven och grov dialog bidrar till en nästan panikartad känsla.

Och vad sägs om humorn? Tyvärr lämnar den mycket att önska. Som komediserie lyckas den bara sporadiskt framkalla skratt, och efter att ha sett alla avsnitt kan jag knappt minnas ett enda ögonblick som faktiskt fick mig att skratta.

Trots detta finns det något fängslande över serien som drar mig tillbaka, av okänd anledning. Kanske är det de smarta cameorna som heldraget i den första säsongen; redan från början dyker stjärnor som Martin Scorsese, Charlize Theron och Steve Buscemi upp och spelar sina egna, eller i vart fall fiktiva, versioner av sig själva.

Nyfikenheten kring vilka andra kändisar som kan dyka upp i nästa avsnitt är konstant. Skådespelare som Olivia Wilde och Zoë Kravitz erbjuder minnesvärda prestationer, och när Dave Franco spelar sig självm som en mycket irriterande karaktär visar han prov på en imponerande självdistans. Hoppas jag.

Men trots dess charm, räcker det nog inte för att vinna en plats i modern klassikernas pantheon. Min gissning är att ”The Studio” kanske får en säsong till, men för fans av Hollywood och dess färgstarka skådespelare kan den mycket väl vara värt att se, även om det finns utrymme för förbättring.