Författare till partiprogram vill gärna hävda att de blickar framåt. Socialdemokraterna är inget undantag; det aktuella programförslaget påstås innehålla idéer för 2030-talet.

I själva verket handlar det mera om att samla ihop de förändringar som skett de senaste åren och anpassa partiets politik efter aktuella omständigheter. Det är en anpassning till samtiden snarare än en vision för framtiden.

Det är därför inte överraskande att partiets alltmer auktoritära kriminalpolitik och strängare syn på invandring speglas i förslaget. Sedan Socialdemokraterna antog sitt nuvarande program 2013 har samhällsdebatten skiftat bort från liberalism och öppenhet i dessa frågor, och denna förändring slår rakt in i det nya S-programmet.

Det är värt att notera att den skillnad som fanns i Mona Sahlins och Stefan Löfvens version av Socialdemokratin nu suddas ut, inte bara när det gäller brott och migration utan också när det kommer till statlig kontroll. Partiet gör en ökad statlig kontroll till en slags överideologi. Magdalena Anderssons uttalanden om att ”ta tillbaka kontrollen” är i linje med en bredare trend där partier från både höger och vänster betonar statens roll i samhällsstyrningen.

Natomedlemskapet framstår som en kedja av förändringar inom Socialdemokratins idévärld. Det specifika för Socialdemokraterna handlar om de områden där kontrollen ska återtas. Kravet på att förbjuda vinster i skolan kommer nu att inkludas i partiprogrammet, vilket påkallar en direkt konflikt med regeringen. När det gäller integrationspolitiken vill Socialdemokraterna att staten ska placera nyanlända jämnt över hela landet och planera bostäder så att människor med olika bakgrunder blandas. Detta utgör också en direkt konflikt med de så kallade Tidöpartierna.

Kravet på att ha en ”poliskår som återspeglar hela befolkningen” är en ytterligare politisk provokation, och kan tolkas som en form av kvotering till polisutbildningen, vilket kan vara kontroversiellt.

Andra frågor kan verka mindre konfrontativa. Inom energipolitiken har partiet skjutit upp kärnkraftsavvecklingen till en obestämd framtid, med formuleringen att elproduktionen ”på lång sikt” ska vara förnybar.

En av de mest anmärkningsvärda förändringarna är den förändrade hållningen till nedrustning och kärnvapen. Bemötandet av Natomedlemskapet har förändrat Socialdemokraternas traditionellt starka engagemang för nedrustning och kärnvapenförbud, som nått ett lägre tempo. Nu strävar man efter ”en balanserad internationell nedrustning” och ser en värld fri från massförstörelsevapen som ett mål, vilket kan vara en svår agenda att ta ställning emot.

Det dras ibland paralleller mellan Socialdemokraternas krav på republik och politik som kan verka som ett tomt löfte, något som aldrig behöver omsättas i handling. Med avseende på kärnkraftsavvecklingen och nedrustningspolitiken verkar partiet ha dratt tillbaka dessa punkter från den politiska agendan.

Socialdemokraterna står nu inför kritiska val där de måste klargöra sin position för att möta väljarnas förväntningar och för att verkligen kunna genomföra de förändringar de föreslår.