Citatet "Det enda jag vet är att jag inget vet" har på svajig grund tillskrivits Sokrates, men det stämmer väl när man försöker analysera den komplexa och djupt oroande situationen kring Rysslands krig mot Ukraina. Båda sidor är ytterst måna om att förtiga detaljer om sina förluster när det kommer till både soldater och utrustning, såvida det inte gynnar deras sak.

Den 18 april 2024 markerar tioårsdagen av den ryska annekteringen av Krimhalvön, men på tisdag passerar vi också en annan viktig milstolpe: det har nu gått tusen dagar sedan Rysslands president Vladimir Putin inledde den "särskilda militäroperationen" mot Ukraina tidigt den 24 februari 2022.

– Det är viktigt att förstå att Moskvas aggressiva konfrontationspolitik sträcker sig långt över detta krig och har sina rötter i en större geopolitisk kontext. Den aggressiviteten började långt innan invasionen och det finns ingen anledning att tro att en begränsad fred i Ukraina skulle stoppa den. Ryssland kan mycket väl dra slutsatsen att militär aggression lönar sig, säger Charlotta Rodhe, biträdande chef på Centrum för Östeuropeiska studier vid Utrikespolitiska institutet.

Rodhe påpekar att den fullskaliga invasionen av Ukraina bara är ett exempel på en bredare kris som Ryssland har skapat, en kris som påverkar inte bara Ukraina utan hela regionen. Ryssland har en arsenal av verktyg som används för att destabilisera, inklusive cyberattacker, sabotage och desinformation, som också sträcker sig till Sverige och andra EU-länder.

Tillbaka på säkerhetskonferensen i München 2007 angrep Putin västvärlden, och sedan dess har det blivit allt tydligare att Rysslands syn på världordningen och dess relationer med väst skiftat dramatiskt.

– Många tror fortfarande att handel och diplomati kunde påverka Ryssland, men dessa tusen dagar har visat att vi snarare befinner oss i en försvarsposition så länge Kremls ledarskap förblir som det är. Jag tror också att Kreml har blivit förvånat över den beslutsamhet som väst har visat, särskilt efter invasionen, säger Rodhe.

Tidiga förhoppningar från Ryssland om en snabb seger har visat sig illusoriska, vilket också Jörgen Elfving, tidigare överstelöjtnant i Försvarsmakten, bekräftar. Den ryska arméns omstrukturering sedan 2009 har inte lett till de framsteg i militär kapacitet som man hoppats på, och systemfel, inklusive korruption, kvarstår.

– Just nu rekryterar man frivilliga, men detta går långsamt. De som skriver kontrakt får nu högre löner, vilket är attraktivt för människor från fattigare regioner. Men dessa kontrakt är inte hållbara i längden, säger Elfving.

Trots påståenden om att den ryska industrin är på krigsfot, har den visat sig oförmögen att producera modern krigsmateriel i den omfattning som krävs för att kompensera för förluster. Gamla lager av utrustning används, men även dessa resurser kommer att ta slut relativt snart.

Ekonomiskt och geopolitisk sett ser Rodhe en osäkerhet i hur omvärlden stödjer Ukraina. Med Donald Trumps potentiella återkomst till makten kan det ge Ryssland en uppfattning om att västvärlden är fragmenterad. Joe Biden har också haft svårt att ena en splittrad amerikansk kongress kring stödåtgärder för Ukraina.

Så, vad händer härnäst?

– Jag säger ofta att tre faktorer har tagit oss dit vi är idag: Rysslands stenhårda vilja till aggression, Ukrainas starka försvarsvilja och det västerländska stödet, som är det minst stabila av dem alla. Om väst hade varit beslutsamt redan från början av invasionen skulle vi troligtvis ha sett en annan verklighet idag, avslutar Rodhe.