Gymnasieläraren Elias Rukla, huvudkaraktären i Dag Solstads ”Genans och värdighet” (1994), upplever ett sammanbrott efter en lektion och slår sönder ett paraply. År efter år har han undervisat i Ibsens dramatik för alltmer apatiska elever, och en dag får han nog.

Det Rukla känner är en holy rage över en samtid som förlorat kontakten med sin kultur. I detta ljus har två svenska kulturpersonligheter, Ludvig Köhler och Michal Larsson, presenterat sin kritik av den nuvarande kulturella situationen, vilket har resulterat i intensiva debatter och anklagelser om att vara både reaktionära och världsfrånvända.

Deras verk ”Mejl” (2024) är en samling av mejlväxlingar om litteraturen och livet. Recensionen av Jens Liljestrand i Expressen (24/10) förtar dock en del av det värde som verket har. Han beskriver köpet av den senaste utgåvan av kulturtidskriften ”Ord & Bild” som en ”lyx”, vilket uppfattas som futtigt av många kritiker, inklusive Greta Schüldt i DN (15/11).

Köhler och Larsson argumenterar för litteraturens betydelse i en tid då detta ofta sätts på undantag. De tar avstånd från en kultur där Liljestrands frisörbesök kan ses som en kulturhändelse, vilket understryker den kris som kulturdebatten befinner sig i.

Det finns en växande motreaktion bland yngre kulturpersonligheter som uttrycker sin frustration över kultursidor som i sin jakt på relevans recenserar videospel istället för litteratur. Podcasten Gästabudet är ett exempel på detta, där författarna diskuterar vikten av litteratur i våra liv.

I samband med lanseringen av ”Mejl” ställdes Köhler och Larsson inför anklagelser om konservatism från äldre kulturpersonligheter, inklusive Rakel Chukri. Chukri invände i Sydsvenskan (17/10) och syftade på deras relation till Horace Engdahl som ett bevis för deras påstådda konservativa åsikter.

Trots Engdahls kontroversiella uttalanden gällande MeToo, är det viktigt att erkänna hans bidrag till litteraturen, något som inte ska blandas ihop med hans tankar kring män och kvinnor.

Liljestrand och Schüldt är fel ute när de beskriver författarna till ”Mejl” som nöjda. Istället är deras handlingar en protest mot hur litteraturen marginaliserats i samtiden.

Köhler och Larsson är helt enkelt två personer som älskar litteratur och har varje skäl att vara arga över att den hamnat i skymundan. Deras röst är viktig och kan fungera som en motkraft till den allt mer ytliga kulturella debatten i Sverige.