Det är verkligen chockerande! Wow, hur kan man ens säga så!? Unga människor verkar kämpa med att uttrycka sig verbalt. Detta blir extra uppenbart när man ser programmet 'Love is Blind Sverige' på Netflix.

I programmet dejtar singlar varandra bakom en skärm i hopp om att hitta sin livspartner. När ord är den enda metoden att flirta, borde språket spela en avgörande roll. Hur ska man kunna kommunicera med någon man inte ser? Vad händer när unga människor har ett så begränsat ordförråd att det blir en stor utmaning att uttrycka känslor och önskningar?

Det har blivit tydligt att unga tenderar att använda en enhetlig och något fattig vokabulär. Frasen ”Jag connectar med dig” eller uttryck som ”god mood” och ”reflektera” har blivit vanliga, vilket skapar en språklig öken där äkta känslor lätt får stryka på foten. Kanske är det dags att reflektera över varför detta skett.

Samtidigt blir det alltmer vanligt att affärsrelaterat språk tränger sig in i personliga samtal. Unga pratar om att ”ta in så många faktorer” istället för att uttrycka sina känslor direkt. När en deltagare, Milly, antyder att Oscar borde ha förstått hennes intresse, är svaret chockerande – ”Jag fick inte de köpsignalerna.”

Faktum är att ord som ”sjukt” utropas hela 46 gånger under de fyra första avsnitten. Samtidigt är det förståeligt att textning ibland skiljer sig, där ”sjukt” ibland byts mot ”galet”.

Det mest skrämmande är att detta språk tillhör en generation som ständigt uppmuntras att vara i kontakt med sina känslor, vilket paradoxalt nog paradoxalt nog har gjort dem språkligt handikappade istället. Kan det vara så att detta kommer från att fler unga har slutat läsa skönlitteratur? Det finns ingen press längre, och det gör dem osäkra på hur man uttrycker sig på ett meningsfullt sätt.

Betyder detta att vi rör oss mot en framtid där unga tar kontrollen över språket och kommunikationen? Är det verkligen möjligt att en generation som verkar kämpa med att använda ord kommer att utöva makt i samhället? Många av deltagarna i programmet kommer från medelklassen, vilket försvårar eventuella stereotyper kring deras utbildning.

Dessutom är det fascinerande att notera hur kvinnor i programmet ofta bryter ut i höga klagorop. Det kan kännas som en ytterligare manifestation av deras känslomässiga kamp. När jag hör dessa ljud skäms jag knappt över mitt eget kön. Hur påverkar detta dynamiken mellan könen, och hur kommer det att se ut i framtida generationer? Unga kanske inte pratar som vi gör, men snart kan de leda oss med sina nya sätt att kommunicera.