Vad sjukt, eller hur? Även om vi ofta hör fraser som "Det är så sjukt!" i populära program som Love is Blind Sverige på Netflix, väcker det en större fråga: Hur väl kan unga människor egentligen kommunicera?

I programmet får vi följa en grupp singlar som dejtar bakom en skärm i hopp om att hitta en livspartner. Men när de enbart kan flirta med ord, blir språket avgörande för att nå fram till den andra personen. Hur kan man verkligen förstå den man inte ser?

Tyvärr visar det sig att unga människor ofta har ett begränsat och uniformt ordförråd. Medan de försöker beskriva sina känslor fastnar de i en verbal öken, där engelska lånord som "connecta", "good mood", "relatera" och "reflektera" blir vardagsmat.

Samtidigt tenderar det språk som förväntas av dem att präglas av affärstermer, där fraser som "jag tar in så många faktorer" tränger undan mer personliga känslor. När en deltagare uttrycker att den andra borde ha förstått hennes uppvaktning, svarar han istället: "Jag fick inte de köp-signalerna. "

Att räkna antalet gånger ordet "sjukt" används i de första avsnitten blir nästan en beskrivning av det språk som präglar denna generation. Under de första fyra programmen hörde jag dem säga "sjukt" eller "galet" hela 46 gånger.

Vad som är mest oroande är att detta språk inte bara speglar en ytlighet i kommunikationen, utan även en större social företeelse. Den nuvarande generationen har blivit uppfostrad med en fokus på att ständigt vara i kontakt med sina känslor, vilket paradoxalt nog gjort dem verbalt handikappade när det kommer till att uttrycka dem.

I en tid av överpsykologisering är det inte bara problem för deltagarna i ett realityprogram. Det är en utmaning för många unga idag. Forskning visar att ungdomar i mindre grad läser skönlitteratur, vilket kan förklara varför språket har blivit så utarmat. I en värld där allt fler vänder sig till sociala medier för att uttrycka sina känslor, försvinner den djupare förståelsen för språket.

Dessutom visar det sig att majoriteten av deltagarna kommer från medelklassbakgrund, och stereotype uppfattningar om utbildning kan inte riktigt förklara deras kommunikationssvårigheter. Ändå är det intressant att notera att kvinnor i programmet ofta släpper ut höga skrik av upphetsning – något som kan verka oförklarligt för många. Kanske finns det en djupare underliggande fråga här om hur alla dessa faktorer bidrar till att forma den moderna ungdomen och deras sätt att kommunicera.

Det är dags att vi börjar fundera över hur vi kan hjälpa den nya generationen att återfå den förmåga att uttrycka sig på ett nyanserat sätt, snarare än att förlita sig på snabba fraser och ytliga uttryck. För snart kommer de som inte kan prata att ta plats - och då krävs det mer än bara ytliga uttryck för att förstå deras verklighet.