Min 30-åriga väninna har kämpat med sin hälsa i över ett och ett halvt år utan att få adekvat hjälp. Hennes symtom är extraordinärt komplexa och alarmerande; hon lider av intensiv smärta i hela kroppen, konstant feber, migrän och domningar i extremiteterna – och detta är bara toppen av isberget.

Laboratorietester har dessutom gett starka indikationer på cancer, men trots detta har hon inte fått något Standardiserat Vårdförlopp (SVF), vilket hon faktiskt har rätt till. Hennes liv har blivit en kamp för att ens orka vara med sina barn. Det är en tragisk verklighet som många cancerpatienter i Sverige tyvärr känner igen sig i.

Trots att hon har utretts på neurologkliniken på SKAS har det inte gett några svar. Remisser har glömts bort, och felaktig information har noterats i hennes journaler. Enligt riktlinjer borde hon omedelbart ha remitterats till hematologen, men det har inte skett. Det har nu gått ett halvår sedan hon fick vänta på en PET-DT i Göteborg, utan några tecken på att detta kommer att bli verklighet.

Psykiska diagnoser har blivit en stor anledning till att hennes symptom inte tas på allvar av vårdpersonal. Detta är något som aldrig borde ske i en seriös vårdmiljö. Hon har varit tvungen att åka till akuten nio gånger, varje gång utan att få den hjälp hon så desperat behöver. När hon senast besökte akuten fick hon veta av en läkare: 'Nu får du faktiskt samarbeta!' mitt under ett av hennes värsta smärtattacker. Detta väcker frågor om hur vården fungerar idag.

Det är oacceptabelt att många patienter upplever att deras symptom nedvärderas, särskilt när det handlar om livshotande tillstånd som cancer. Vi behöver en förändring i vården, där varje patient bemöts med värdighet och respekt. Det pekas ofta ut brister i kommunikationen mellan olika avdelningar och bristen på tillgång till snabb och adekvat utredning. Tyvärr verkar det som om systemet sviker de som mest behöver hjälp.

Frågan som nu måste ställas är: Hur många liv behöver gå förlorade innan förändringar genomförs? Vården måste ta ansvar för att se hela människan och inte bara symptomen. Vi kan och måste göra bättre – för våra vänners och familjers skull.