Min man har lidit av demens i flera år och situationen blir mer påfrestande för varje dag. Förra året inledde jag en intensiv sökning efter stöd och hjälp, men det känns som en omöjlig uppgift.

Min över 80-åriga man är i fysiskt god form och deltar i dagverksamhet två gånger i veckan, samt tar promenader. Trots detta känner jag inte längre igen den man jag en gång var gift med; han kan bli alldeles förvirrad och tappar bort sig i vårt hem. Han hittar inte i skåp och lådor och ställer samma frågor om och om igen, vilket får mina känslor att svalla. Jag kämpar med en djup frustration – både mot honom och mot mig själv, samt mot det system av vård och omsorg som verkar vara mer ett hinder än en hjälp.

Demensdiagnosen påverkar inte bara honom, utan även mig. Jag upplever en konstant känsla av utmattning, eftersom jag även kämpar med att balansera våra dagliga rutiner. Jag undrar om någon har erfarenhet av att navigera i den här snåriga djungeln av hjälp och vad som kan göras för att förbättra vårt liv. Är det fler som känner sig ensamma i kampen mot detta? Det är dags att vi pratar om detta, innan fler crashar helt.