I tisdags natt, när jag nästan hade somnat, vibrerade min mobil av en notis. Det var från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Klockan var 00:20 och jag tänkte, nu är kriget här.

Inte riktigt. MSB ville bara påminna mig om att läsa deras broschyr "Om krisen och kriget kommer". Jag blev så frustrerad att jag låg vaken i flera timmar – hur kan MSB vara så oansvariga att skrämma en sovande befolkning på det här viset?

I den gula broschyren nämns ordet krig hela 25 gånger, medan Norges motsvarighet använder det ordet fyra gånger.

Regeringen meddelade nyligen att Sverige ska öka sin försvarsbudget från nuvarande 125 miljarder till 186 miljarder 2030, med möjligheter till fler justeringar. Detta innebär att aktiemarknaden jublar, särskilt de som investerat i vapenindustrin. Ett varaktigt fredsavtal skulle kunna innebära att småsparare får se sina investeringar minska i värde.

Vi måste ju! Vi måste, vi måste!

Så låter det alltid.

Under veckan presenterade regeringens utredare Lennart Hjelmåker rapporten "Sveriges insats i Afghanistan 2001–2021" (SOU 2024:92). Det verkar endast vara Ewa Stenberg från DN som har uppmärksammat detta viktiga dokument.

Insatsen kostade 26,4 miljarder kronor och resulterade i flera svenska soldaters liv, men nådde inga av de mål som sattes upp. Inga framsteg när det gäller fred, jämlikhet eller ökad säkerhet. Men! Sverige skapade starkare band till NATO, vilket utgjorde "den kanske främsta anledningen" till Sveriges stora militärengagemang.

Detta påstående står i kontrast till tidigare argument. För tjugo år sedan hävdade vi att Sverige var tvunget att hjälpa USA att befria kvinnorna i Afghanistan. De som ifrågasatte detta kallades för illiberala eller konspirationsteoretiker.

”Är det verkligen rätt att ingripa med våld i fjärran länder, när huvudskälet är att delta i militärinsatsen istället för att förbättra livet för landets invånare?” undrar Stenberg i en tankeväckande kolumn. Men vem bryr sig om Afghanistankriget nu? Låt oss glömma det och se framåt!

Det är precis vad många hoppas. Politikerna som fattade besluten, opinionsbildarna som argumenterade för dem, och nyhetsreportrarna som målade upp en sensationalistisk bild av verkligheten. Det är är knäpptyst nu, ingen vill ta ansvar för det förflutna – men varför inte?

Att ställa krav på ansvar efter 20 år kan verka orimligt, men 40 år senare kan man kanske anklaga en mekanism av systematiskt bortse från historien?

I dag, ingen vill ta ansvar för vad som hände. Jonas Malmborg sammanfattar detta i en träffande kritik på Aftonbladet Kultur: poliserna visar ånger, men det finns inga som framläggar ansvar. Istället verkar mediehusen fokusera på hur vansinnigt allt var kring da Costa-fallet, som om vi inte hade något ansvar alls.

Vi har sett detta mönster förr, gång på gång. Journalister, intellektuella och politiker är bara människor. Vi gör misstag ständigt. Att tro att man kan överleva med ett fläckfritt facit är naivt. Därför behöver vi alltid tänka på vem vi egentligen är och vilken person vi plötsligt blev i en specifik situation.

Det kan vara en av de svåraste processerna. Det vet jag av personlig erfarenhet. Den skamfyllda sorgeprocessen måste vara både individuell och kollektiv för att inte förlora medborgarnas förtroende för demokratin.

Visst kan man huka sig med kollegorna eller skylla på tidsandan, men det lurar ingen förutom en själv. Så låt oss ta ansvar, inte bara för våra handlingar, utan också för de beslut vi har tagit i det förflutna.