KULTURKRÖNIKA

I morgon har det gått ett år sedan den 7 oktober 2023, och judar i Sverige känner sig rädda. Antisemitismen har blivit mer påtaglig och högljudd, både på gatorna och i sociala medier. Det handlar inte bara om ogrundade påståenden, utan om faktiskt hat som sprids öppet. Även på politisk nivå har denna smärtsamma fråga blivit allt mer uppenbar, med flera incidenter involverande politiker från Vänsterpartiet som har bidragit till stämningen av osäkerhet bland judar i Sverige.

Den förändring som har inträffat är alarmande. Många svenska judar väljer att dölja sina Davidsstjärnor av rädsla för att hatet ska öka, vilket gör dem ovilliga att dela med sig av sina erfarenheter. Identiteten lämnas kvar i omklädningsrummet, bortom den offentliga världen. Resultatet är en sorglig tystnad. Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet, ser detta som en form av strukturell antisemitism – en tyst acceptans av ett hat som blivit normaliserat.

När judar inte längre kan vara sig själva offentligt, när de känner att de måste gömma sig för att undvika hat, etableras en osynlig antisemitism i majoritetskulturen. Denna typ av antisemitism är svårare att hantera och mer förrädiskt än de karikatyrer och hatbudsord som finns på sociala medier.

Enligt den senaste rapporten har antisemitismen bland svenska judar ökat kraftigt sedan kriget började. De som står upp emot hatet finner sig ofta indragna i skolastiska debatter kring vad som räknas som antisemitism kontra legitim kritik av Israel. Även om det är viktigt att föra denna diskussion, leder den ofta till nedtonande av verklig antisemitism och förlorade perspektiv. De drabbade ropar på hjälp, men svarar med akademiska diskussioner som inte tar deras upplevelser på allvar.

Det är hög tid att vi som samhälle börjar lyssna och agera. Både högern och vänstern står inför utmaningar, men de gör det på olika sätt. Medan vänstern i många fall har svårt att ta avstånd från antisemitism i sina egna leden, har högern använt begreppet för att tysta all kritik av den israeliska krigföringen, vilket skapar en farlig miljö för meningsfull dialog.

På ena sidan ser vi en ökad tolerans för gammalt hat och ett osynligt stöd för terroristorganisationer, medan kritiker av Israel demoniseras, oavsett deras legitimitet. Judar och Israel används som politiska verktyg, och de verkliga judiska erfarenheterna riskerar att utplånas i tystnad. Det är oacceptabelt.

Efter ett år av konflikt är det absolut nödvändigt att vi ställer oss på de drabbades sida. Judar måste kunna uttrycka sina röster fritt i Sverige, utan rädsla för repressalier. Det är en grundläggande mänsklig rättighet. Vi måste också ställa krav på en medborgerlig humanism som inte låter konflikter splittra oss – tvärtom, vi bör kämpa för att förstå varandra och lyssna till våra olika erfarenheter.

Vägen framåt är tydlig: Markera mot antisemitism varje gång den visar sig och protestera när judiska upplevelser förnekas. Vi måste visa solidaritet med alla drabbade, inklusive den palestinska och libanesiska civilbefolkningen, men vi får inte blunda för våldet från Hamas och Hizbollah. Vi måste kunna kritisera Israel utan att falla in i fördomar, och vi måste ge plats för judiska röster som annars riskerar att försvinna.