KULTURKRÖNIKA.

Ordet "litteratur" bär på en tung och otaliga betydelser. Vi relaterar det ofta till klassiska verk och författare som Homeros, Dante, Austen och Dickinson, som förblir aktuella i vår tid. Men vi måste konfrontera att litteraturen också är en föränderlig social institution. Den är inte bara en gammal essens, utan även en produkt av juridiska, sociala och teknologiska villkor samt kulturens ständigt skiftande normer.

I somras kritiserade Miriam Stendal Boulos i sin artikel "Springora-revolusjonen" det faktum att litteraturen nu tycks präglas av en ny idealism som styrs av en moralistisk agenda. Att litteraturen ska fungera som en motvikt till de problem som rasism, sexism och fascism utgör har blivit en alltför vanlig förväntning. Litterära verk måste uppfylla en etisk standard; annars riskerar de att anses vara "dåliga" och därmed utanför det litterära samtalet.

Det som skrämmer mig är hur denna nya moralism inom litteraturen nästan kan kväva den estetiska aspekten. Det råder ingen tvekan om att det fortfarande existerar kraft och originalitet i litteraturen, men dessa kvaliteter tycks komma i andra hand efter de ideologiska kraven. Jag framhåller att även en litterär skildring av något så groteskt som en våldtäktsman kan vara bra litteratur, förutsatt att det är välskrivet. Problemet blir när litteraturen kräver en moralisk justering för att accepteras i den bredare kulturdebatten.

Stendal Boulos hävdar att verk som Vanessa Springoras "Samtycket" utför viktiga kulturella uppdrag, men jag ställer mig undrande till om vikten av ett ämne ska prioritera litterär kvalitet. Litteraturen får inte bli enbart ett medel för social rättvisa; det är snarare den skönliterära upplevelsen och fantasin som ska vara i fokus.

Historiskt sett har litteraturen gått igenom perioder av idealism — ta den svenska arbetarlitteraturen eller protestlitteraturen som exempel. Dessa har producerat oförglömliga verk därför att författarna hade friheten att utforska och skapa utan moralens snäva förväntningar.

Idag står vi inför en kulturell utmaning där litterära tidskrifter och plattformar för diskussion minskar i antal, vi läser var och en isolerat, vilket försvagar det kollektiva samtalet. Den litterära offentligheten har blivit fragmenterad, där varje individ förlorat kontakten med det breda litterära landskapet. Vi måste inse att en rik litteratur inte bara handlar om att tjäna ett syfte, utan om att inspirera, tänja på gränserna för vår förståelse och erbjuda flykt bortom det förutsägbara.

Stendal Boulos har rätt i att det finns en ideologisk strömning som dominerar kulturdebattens cirklar idag, men detta bör inte få hindra skapandet av litterära verk som är radikala för sin form. En empatisk berättelse kan komma från opolitiska utgångspunkter, kanske till och med från en rysk soldat i en krigszon. Det handlar om att återupprätta litteraturen som en sjunde konst, fri från dogmer.

Vi behöver våga tänka utanför boxen, ge litteraturen frihet och därigenom möjliggöra en ny renässans av både estetik och etik. Litteraturen måste ha rätt att utforska mörka eller obekväma sidor av människan, för det är i dessa berättelser vi ofta når en djupare förståelse för vår egen existens. Som författare och läsare har vi ett ansvar: att inte bara se litteraturen som en plattform för moral, men också som ett utrymme för innovation och kreativitet på grund av och tack vare dess svåra och komplexa natur.