I ljuset av den ryska interventionen i Syrien, som inleddes med en chockerande hastighet i september 2015, har många återvänt till att reflektera över dess konsekvenser. Det är en komplex historia som involverar geopolitik, militär taktik och humanitära kriser. Ryssland, under ledning av Vladimir Putin, genomförde operationer som snabbt förändrade dynamiken i Mellanöstern.

Putins beslut att stödja Bashar al-Assad och interveniera militärt kom som en överraskning för många, särskilt eftersom många bedömare tvivlade på den ryska arméns kapabiliteter. Men med hjälp av avancerade vapen och strategiska militärbaser i Syrien kunde Ryssland inte bara bevara sitt inflytande, utan även återfå en position som stormakt i regionen.

Den 30 september 2015 inleddes de första flyganfallen, och bara månader senare visade Ryssland att det var berett att använda all sin arsenal för att stabilisera Assad-regimen. Detta skedde mitt under en av de mest brutala konflikterna i modern tid, där civilbefolkningen drabbades hårt med tusentals döda och ett utbrett lidande.

Den ryska militärens taktik var brutal. Precis som Assad-regimen använde man systematiskt bombningar av civila mål, vilket ledde till förödelse och en massiv flyktingström. Under tiden använde Putin denna operation för att legitimisera den ryska regeringens politik som ett parti mot terrorism.

Det intressanta var dock att detta inte bara handlade om säkerhet och strategi, utan även om nostalgi för det forna Sovjetunionens maktposition. Ryssland hade inte bara gamla avtal och relationer, utan också en historisk närvaro i regionen. Dess militär, som haft stora problem efter Sovjetunionens fall, hade nu moderniserats och rustats upp för att återigen bli en påtaglig aktör på den globala arenan.

Putins besök i Khmeimim den 11 december 2017 markerade en viktig punkt - han proklamerade att IS var "fullständigt befriat" från Syrien, trots faktumet att konflikten fortgick. Det som följde var nu en långvarig, komplex och ofta förargande insats där Rysslands uppdrag och avsikter ständigt ifrågasattes och granskades, inte bara av omvärlden utan även av de egna medborgarna.

Det är värt att notera att medan Ryssland tycks ha uppnått vissa kortsiktiga mål - såsom att stabilisera Assad och återfå sin plats i Mellanöstern - kvarstår de långsiktiga konsekvenserna av kriget. Många syriska städer har reducerats till ruiner, och den humanitära krisen är långt ifrån över.

Syrien förblir en historia av förlorade liv, maktkamper och oklara framtidsutsikter. Den ryska interventionen framstår allt mer som en historisk parentes i en lång och smärtsam konflikt där både regionala och globala aktörer fortsätter att spela en central roll. Varför har så många, både politiker och akademiker, missat att se det fullständiga spelet bakom kulisserna?