DEBATT. Sverige har i över 30 år varit en av de största biståndsgivarna till WHO:s globala arbete mot hiv genom UNAIDS.

Men nu har den svenska regeringen beslutat att skära ner sitt stöd - ett svek som skickar världen, särskilt de fattigaste, tillbaka till en mörk tid, skriver Janine Alm Ericson och Ulrika Westerlund från Miljöpartiet.

Trots de stora framsteg vi har gjort globalt för att bekämpa hiv och aids, är kampen fortfarande långt ifrån över. Varje minut dör fortfarande en människa av aids.

Regeringens beslut om att dra tillbaka stödet till UNAIDS innebär att vi aktivt går emot den globala kampen mot hiv och aids, när antalet hiv-infekterade ökar i minst 28 länder, särskilt i Östeuropa och Nordafrika.

Målet om att stoppa hiv-pandemin till 2030 lever fortfarande, men det kräver betydande resurser och ett fokus på de mest sårbara grupperna.

Utrotningen av hiv är nära knuten till skyddet av mänskliga rättigheter, inklusive rättigheterna för kvinnor, barn och HBTQI-personer. Den globala pandemin kräver en global respons; det fungerar inte att agera isolerat.

En av de mest skrämmande trenderna är den ökande diskrimineringen mot HBTQI-personer, vilket har lett till skärpta lagar i flera länder. I Uganda har den nedslående Anti-homosexuality Act trätt i kraft, vilket ytterligare komplicerar situationen för de som redan är utsatta.

En av fem flickor världen över upplever sexuellt våld före 18 års ålder, vilket ökar risken för hiv. I södra och östra Afrika är hiv-förekomsten tre gånger vanligare bland unga tjejer än bland deras jämnåriga killar.

Den aktuella situationen är djupt bekymmersam. Sverige har länge varit en nyckelaktör och en av de största biståndsgivarna till UNAIDS. Det tidigare svenskt biståndet har även resulterat i påtagliga framsteg; exempelvis har länder i östra och södra Afrika visat förbättringar på nära 90 procent tack vare vårt stöd.

Men nu, när det globala stödet behövs som mest, väljer den svenska regeringen att strypa sitt stöd till UNAIDS, istället för att fortsätta arbeta för en gemensam framtid där hiv och aids kan elimineras.

Regeringens nuvarande biståndsreform verkar mer inriktad på att stödja nationella intressen snarare än att adressera globala behov. Denna förändring lämnar de mest utsatta att återigen kämpar mot en uråldrig fiende i hiv.

Det är en paradox att i tider av globala pandemier, där gränserna försvinner och vi lär oss vikten av internationellt samarbete, väljer Sverige att prioritera inhemska angelägenheter och förminska sitt ansvar i den internationella arenan.

Såväl hiv som COVID-19 lär oss att pandemier inte känner några gränser. Det är dags för regeringen att tänka om och återuppbygga Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter och kampen mot hiv.

Att minska stödet både för internationella och nationella insatser är inte bara oansvarigt - det är ett bakslag för en effektiv biståndspolitik.

Vi måste stå upp för en värld utan hiv där alla har rätt till ett värdigt liv. Tiden att agera är nu.

Janine Alm Ericson

Biståndspolitisk talesperson, Miljöpartiet.

Ulrika Westerlund

Talesperson för hbtqi-rättighetsfrågor och barnrättsfrågor, Miljöpartiet.