Det är 1960-tal, en helt vanlig fredagskväll. Pappan sitter fokuserad med sina studier, fast besluten att klara provet för att bli kvällskursingenjör. Mamman står i köket och förbereder en traditionell sabbatsmåltid, medan barnen leker med sitt Märklintåg på golvet i vardagsrummet. Denna scen målar upp en idyll av familjeliv, men bakom den glada ytan döljer sig mörka minnen.

Sabbaten är en helig tid för familjen; mamman tänder stearinljusen, och pappan sätter på sig sin kippa för att välsigna både brödet och barnen. Här bor två av överlevarna efter nazismen och Förintelsen. De har behållit sina judiska traditioner levande, en viktig del av deras identitet, men deras blick är ändå riktad mot framtiden, mot svensk trygghet och ett önskat välstånd. De drömmer om en ljus framtid för sina barn, en framtid fri från det förflutna som fortfarande skuggar deras liv.

Men hur lätt är det egentligen att lämna det förflutna bakom sig? Dagar fyllda med glädje och skratt kan snabbt fördunklas av minnen som plötsligt träder fram. Många som upplevde Förintelsen bär med sig trauman som formar deras relationer och hur de navigerar sina liv. I detta familjedrama uppstår frågor: Hur mycket av det förflutna kan man förlåta? Och hur mycket av det kan man helt och hållet glömma?

När ljusen brinner och familjen samlas för sin fredagsmåltid, förblir det en påminnelse om att försoning och framtidsdrömmar kräver mod – inte bara att tänka på sig själva, utan också att bära de såren med sig. Det är en kamp inte bara för överlevnad, utan för att bygga nya generationer med hopp och kärlek, mitt i skuggan av en tragisk historia.