I oktober förra året avslöjade FLX och SF Studios att den 45-åriga skådespelerskan Jennie Silfverhjelm spelar rollen som Doris i den efterlängtade filmen ”Jönssonligan kommer tillbaka”, som hade premiär på bio den 6 december i år.

Silfverhjelm får sällskap av stjärnor som Robert Gustafsson, Jonas Karlsson och Anders Jansson, som dels återvänder som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, Vanheden och Dynamit-Harry. Tillsammans skapar de ett gäng karaktärer med unika och humoristiska personligheter.

– Doris lever i en stor illusion. Hon tror att hon har ordnat sitt liv – planerar att gifta sig och håller sig på den lagliga sidan – men snart inser man att hon är djupt skuldsatt, säger Silfverhjelm som beskriver sin karaktärs komplexitet.

– Generellt sett upplever jag att de fyra rollfigurerna är ganska ensamma. De är misfits som balanserar på livets yttersta kant. Det är inte så konstigt att de väljer varandra trots sina olikheter.

När Jennie först fick frågan att vara med i filmen och läste manuset, var hennes känslor blandade.

– ”Åh herregud, detta blir svårt”, var min första tanke. Men jag kände att om det här flyger, då kan det bli riktigt roligt. Både att jobba med och att se på, förklarar hon och fortsätter:

– Jag kan verkligen inte ta äran för detta utan det handlar om de här killarna jag har fått arbeta med. Vi hittade snabbt ett universum där vi kände oss fria att improvisera. Många scener är faktiskt improviserade, vilket ger en naturlig och dynamisk känsla till filmen.

Filmen tar sin början efter att “Sickan” har varit på flykt i ett år. Han återförenas med Vanheden, Harry och Doris för en djärv kupp: att stjäla ett helt T-Rex-skelett från Naturhistoriska museet och sälja det till affärsmannen Wall Enberg för 320 miljoner kronor.

Innan inspelningen uttryckte Jennie Silfverhjelm till Expressen att hon ville återinföra den klassiska svenska humorn. – Vi ville undvika att ha slapstick-komik i varje ögonblick, men det är viktigt att fånga den naive enkelheten som präglat de äldre filmerna. Om vi kan återskapa den känslan i en nutida kontext skulle det vara häftigt.

Nu när filmen är klar, reflekterar hon:

– Någon sa en gång att det enkla är det svåra, och jag tror att det ligger mycket i det. Vi behöver inte uppfinna hjulet med varje scen, eftersom våra rollfigurer är så tydliga. Utmaningen ligger i de små nyanserna; ofta handlar det om missöden, som att snubbla eller fastna, som ger en annan typ av humor.

– Snubbelhumor är roligt, men man kan inte bygga en hel film på det, precis som med chips – till slut blir det överväldigande. Vi måste ha en balans för att behålla filmens charm och autenticitet. Jönssonligan har alltid handlat om att blanda skratt med äventyr, och jag är stolt över att vara en del av den nya historien.