I en svunnen tid, som nu nästan förefaller magisk, blev jag kulturchef för Sveriges näst största morgontidning, Göteborgs-Posten. Under ledning av Lars Hjörne — en man med enormt ansvar då han var ägare, chefredaktör och ansvarig utgivare — fortsatte tidningen att blomstra trots en olika mediemarknad och övergripande förändringar i sättet nyheter konsumeras.

Lars Hjörne var son till den legendariska Harry Hjörne och uppvuxen med den viktiga journalistiska traditionen av att förespråka fri nyhetsförmedling och modig lokaljournalistik. Göteborgs-Posten stod i konkurrens med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT), som leddes av den berömda Torgny Segerstedt, känd för sin kritik av både nazismen och andra tidens orättvisor, vilket ledde till att tidningen censurerades under andra världskriget.

Även om GHT gick i konkurs 1974, efter att Segerstedt hade dött, kvarstod minnet av de stridande idéerna mellan två nyskapande tidningar.

I en novellsamling av Ivar Lo-Johansson framträdde en välkänd berättelse om dessa redaktörer, vilket bara är en anledning att bläddra i ert lokala bibliotek. En noggrann undersökning av dessa tidningar och deras redaktörer ger en inblick i den tidigare kampens betydelse.

Hjörnens storhetstid finns delvis att förklara genom Anderz Harnings satiriska verk "Tidningslorden", som skildrar Hjörne som en auktoritär ledare. Men sanningen är mer komplex; Lars Hjörne ville snarare undvika att anta den makt han kunde ha utövat i en tidningsmiljö, och hans agerande resulterade i en maktvakuum som utnyttjades av mellanchefer.

Innan han blev chefredaktör hade Hjörne servat tidningen i flera kapaciteter, vilket gav honom en djup förståelse för journalistikens nyanser; från reporter till nattchef. I syfte att motverka Harnings värdering, rekryterade han två redan etablerade publicister, vilket var ovanligt och mot den tradition som rådde — arbetet skulle börja på gräsrotsnivå.

Arne Thorén, en respekterad USA-korrespondent, tillträdde som redaktionschef tills jag blev ansvarig för kultur- och samhällsdebatt. Vår åldersskillnad var markant — Arne var 50 och jag 30 — men båda hade belönats med Stora Journalistpriset, vilket utförde sin egen prestationspress.

Intressant nog är Lars Hjörne svåger till Pehr G. Gyllenhammar, som också är en känd profil inom Volvo. Detta i sin tur drog med sig uppmärksamhet och rykten, men Hjörne bemötte ofta sådana snedvridningar med charmiga och kloka svar. Gyllenhammar, å sin sida, styrde ett imperium och åstadkom mycket under sin ledarperiod, men avbröt ofta sina egna ambitiösa planer på väg dit.

Under min tid som kulturchef i Göteborg var det rent ut sagt naturligt att bli insläppt i stadens sociala liv med galor, middagar och kulturevenemang. Gyllenhammar och jag snuddade ofta vid aktuella diskussioner medan vi försökte navigera i det politiska och kulturella landskapet. Jag minns livfullt våra djupa diskussioner om tolerans och intolerans; hur vi som liberaler med respekt borde kunna skilja mellan välkomnande av olika åsikter och att stå emot det som hotar vår demokrati.

När Gyllenhammar valdes in i Folkpartiets styrelse, som ansågs vara ett fritt idéparti, ifrågasatte jag det i en kolumn, vilket ledde till en polemik mellan oss. Hans svar i tidningen blev en stor nyhet och fick oss båda att reflektera över vårt förhållande till makten. Gyllenhammar var känd för sitt temperament och sin vilja att diskutera öppet — vilket han rungade med kloka och ibland humoristiska svar.

Idag är båda dessa stora personligheter — Gyllenhammar har tyvärr lämnat oss i en häpnadsväckande ålder av 89, medan Lars Hjörne är 95 och bor i Helsingborg. Göteborgs-Posten har genomgått flera ägarbyten och är inte längre under Hjörnes kontroll. Det har lett till vad många kallar "tredjegenerations-syndromet" där efterföljande generationer sällan förvaltar arv med samma passion och styrka.

Jag kommer alltid att minnas Lars Hjörne för hans värme, humor och ett genuint engagemang för lokal journalistik, samt hans underhållande citat som ”Det är min blygsamhet som gör min ödmjukhet så sympatisk.” Det finns en komisk skärpa i Göteborgs diskussioner, som bjuder in humor i tunga ämnen och ger en vink av hjärtliga skratt. För att sammanfatta går det att säga om Gyllenhammar och Hjörne, "Mannen, myten, legenden" – två figurer som formade journalistikens och näringslivets ansikte i Sverige.