Sverige lider av långa köer till hyresrätter, stigande priser på bostadsrätter och ett alarmerande lågt byggande. Bostadsmarknaden står inför en kris av stora proportioner.

Trots att många länder, som Finland, har funnit lösningar på liknande problem, verkar svenska politiker och debattörer nostalgiskt återvända till miljonprogrammet som en referenspunkt för dagens utmaningar.

Ingvar Carlsson, tidigare statsminister, som också spelade en central roll i det ursprungliga miljonprojektet, uttrycker sin besvikelse över det negativa ryktet som programmet fått. Han minns hur han som SSU-ordförande drev kravet på att bygga en miljon bostäder på tio år, vilket blev verklighet genom storskaligt byggande mellan 1965 och 1975.

Trots att miljonprogrammet ledde till byggandet av över en miljon bostäder uppstod snart kritik. Många av dessa boenden låg i avlägsna och anonymt utformade förorter, långt ifrån stadens puls. Den bristande hänsynen till hur människor faktiskt ville bo ledde till att många valde att inte flytta dit.

Inom några år rapporterade bostadsbolag om tomma lägenheter. När priskontrollerna på villor och bostadsrätter lyftes 1969, föll efterfrågan på de nya hyresrätterna dramatiskt. Vilket resulterade i sociala problem som fortfarande plågar dessa områden.

Flera försvarare av miljonprogrammet, inklusive Carlsson, hävdar att segregation och kriminalitet snarare beror på bristen på en fungerande integrationspolitik, snarare än bostadspolitiken. Men konsekvenserna av programmet kan knappast ignoreras. Många tomma lägenheter ledde till att nyanlända samlades där, och utan miljonprogrammet kanske de territoriella gängen inte hade kunnat växa sig så starka som de är idag.

Det är värt att notera att miljonprogrammet också kan ses som en faktor bakom den höga flyktinginvandringen till Sverige. Utan det stora antalet lediga lägenheter hade politiker troligtvis inte kunnat hålla invandringspolitiken på samma nivå.

Även om det kan tyckas att Sverige har lärt sig av det förflutna, finns det fortfarande en bristande förståelse för de tankar som ledde fram till miljonprogrammet. Fortfarande ser vi hur hyresregleringar kvarstår, och när politiker hävdar att just investeringar i byggande ska lösa bostadsbristen, riskerar vi att upprepa samma misstag.

Enligt rapporter står det i dagsläget tusentals lägenheter tomma i landets stora kommuner, oftast nybyggda lägenheter i utkanterna av städerna. Samtidigt köar tusentals människor i decennier för att få tillgång till innerstadens billiga hyresrätter. Så är det verkligen dags att fråga sig: Lär vi oss av historien, eller är vi dömda att upprepa den?