Ofta klagas det på svenska politikers bristande utbildning och expertis. Enligt vedertagen logik borde justitieministern alltid vara en framstående jurist, försvarsministern en erfaren militär och finansministern en ledande ekonom. Statsministerns bakgrund är mer diffus; sällan betraktas en erfarenhet som svetsare som en relevant merit.

Mycket sällan hörs krav på att migrationsministern ska ha erfarenhet av att vara invandrare, eller att kulturministern ska vara en etablerad poet, men dessa idéer är inte helt främmande för konceptet av politisk representation.

Denna kritik kan dock anses vara något för enkelt strukturerad. Problemet är inte bara att det uppfattas som elitiskt, utan att det skulle kunna leda till undermåliga resultat.

Politikernas roll är inte att vara ledande tänkare inom sitt specifika område, utan att väga samman olika intressen och göra avvägningar utifrån vad som gynnar allmänheten.

Pandemin visade tydligt hur viktigt detta är: ibland finns det lika många åsikter som det finns experter på ett område och svaren är oftast långt ifrån entydiga. Även om en smittskyddsläkare kan påvisa hur man stoppar smittspridning, är det endast politiker som kan bedöma om åtgärden är värd kostnaden och besväret.

Om en politiker besitter ett gott omdöme kan resultaten bli positiva, eller åtminstone inte katastrofala.

Utbildning är förstås värdefullt för en toppolitiker. Att kunna bearbeta stor mängd information är viktigt, men det avgörande är ett allmänt gott omdöme.

Denna situation tar oss vidare till Sveriges Radios avslöjande om ministrarnas aktiehandel. Ekot har rapporterat att nio statsråd har aktier och åtminstone två av dem, utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och arbetsmarknadsminister Mats Persson (L), har gjort affärer i företag som har påverkats av regeringens beslut.

Båda ministrarna påstår att de följer reglerna och att deras köp inte är kopplade till några beslut. Även om detta kan vara sant, minskar det inte pågående oro för deras omdöme. Det handlar inte om att förbjuda politiker från att investera - det är rimligt att även de deltar i aktiemarknaden om pensionsfonder investerar där.

Men politiker borde vara mer försiktiga med sina investeringar. Istället för aktiv aktiehandel borde de överväga att placera sina medel i mer stabila och mindre riskfyllda fonder.

Nu kommer sannolikt krav på att ”skärpa regelverken”, vilket har gjorts i länder som Norge, för att förhindra att statsråd ägnar sig åt aktiehandel. Detta kan dock vara en farlig väg att gå. Dagens regler ger en insyn som avslöjar vilka politiker som saknar förståelse för det olämpliga och potentiellt skadliga i att handla med enskilda aktier.

Detta tjänar som en viktig insyn för väljarna, vilket indikerar en allmän brist på omdöme, något som ingen utbildning kan kompensera för. Särskilt i en tid där allmänhetens förtroende för politiken är avgörande för demokratins stabilitet.