ALBUM Cirkeln sluts med Opeths fjortonde album.

”The last will and testament” är inte bara ett verk, utan en reflektion av det svenska progmetalbandets mäktiga resa genom åren.

Opeth

The last will and testament

Reigning Phoenix/Moderbolaget/Playground

METAL Det var med tårar i ögonen som jag första gången hörde ”Heritage” hösten 2011.

Inte av glädje, utan av sorg, för jag insåg att Opeth hade lämnat sin dödsmetallsida bakom sig till förmån för en mer jazzig och folkrockig stil.

Ändå, över tid fick jag en ny förståelse för deras musikaliska utveckling. Jag kom att inse att det var osannolikt att jag någonsin skulle höra Mikael Åkerfeldt growla på skiva igen.

Men så kommer ”The last will and testament” och vänder upp och ner på allt.

Detta album samlar ihop tiotalets Opeth med ett dramatiskt berättande som återspeglar deras mästerverk som ”Watershed” och ”Ghost Reveries”. Åkerfeldts growlsång är en fantastisk återkomst till en stil som fans har saknat.

Dessutom ger Åkerfeldt en djupgående narrativ dimension till albumet. Handlingen utspelar sig i 1920-talets England, där en rik mans död och testamente väcker konflikter och blottlägger mörka hemligheter inom familjen. Inspirerad av den kritikerrosade tv-serien ”Succession” utforskar Opeth teman kring girighet och familjedramatik.

Slutresultatet är en majestätisk metalopera med ambitiösa arrangemang, där bandet använder sin fulla musikalisk arsenal. Det unga tillskottet Waltteri Väyrynen på trummor klarar av alla utmaningar med bravur, och produktionen är en kulmen av perfektion.

Åkerfeldts growlsång används genomgående som ett dramatiskt verktyg, vilket förmedlar känslor av fara, vrede och makt. Dessa vokala inslag skapar en intensitet som liknar en handgranat som exploderar.

Albumets filmiska karaktär förstärks av spoken word-partier inlästa av ingen mindre än Ian Anderson från Jethro Tull, som ytterligare förhöjer några spår med sina vackra flöjtsolon. London Session Orchestra bidrar vid rätt tillfällen med stämningsfulla stråkar.

Skivan är en intensiv upplevelse av kontraster — mellan mörker och ljus, stillhet och raseri, råhet och finess — vilket tydligt speglar Opeths imponerande och innovativa resa genom musiken.

Med sekvenser som flyter sömlöst in och ut ur varandra, är ”The last will and testament” en symfoni snarare än en samling oberoende låtar, vilket förtydligas av låtarnas titlar som refererar till paragrafer i ett testamente. Men temat når kanske inte de inåtvända djup av sorg och kärlek som tidigare album har presenterat.

Undantaget från detta är epilogen, ”A story never told”, en bedövande vacker ballad som utforskar teman av svek och ånger, och som belyser Åkerfeldts fantastiska utveckling som sångare. Fredrik Åkessons gitarrspel är även enastående och kopplar till låtens känsla.

Som tidigare albumslutningar är även denna låt en stark och minnesvärd avslutning, likt den känslosamma finalen på ”In cauda venenum”.

Njut av musiken så länge det varar — nästa skiva kan gå i en helt ny riktning. Den tanken är både spännande och skrämmande, så jag rekommenderar att ha några näsdukar i beredskap.