I centrala Damaskus är lukten av diesel och sopor påtaglig. Människor städar trottoarer, men soptunnorna svämmar över av skräp som inte har tömts på flera dagar.

”Nu har vi smutsat ner soporna!” ropar Ahmad, som skapat en installation med Bashar al-Assads porträtt tronar på ett sopberget. Han spottar på exdiktatorns bild och fullbordar sitt verk med en provokation.

Runt om i staden samlas folk som besöker de övergivna byggnaderna och tar selfies med avklippta Assad-statyer. Rebeller, som för bara några dagar sedan störtade den syriska diktatorn, dirigerar trafik och njuter av glass i det kalla decembervädret.

”Jag är egentligen lärare, men gick med i rebellrörelsen för några månader sedan,” berättar Tarek, som försöker balansera sin handgjorda glass, gjord på mjölk och rosenvatten, medan han övervakar situationen med sitt automatvapen i en överfull glassbutik i den gamla souken.

”Nu när Syrien är befriat hoppas jag kunna återvända till mina elever,” fortsätter han. Ute på gatan säljer Jamil, 27 år gammal, den nya syriska flaggan. ”Jamil betyder vacker på arabiska,” förklarar han stolt.

Euforin bland många syrier märks tydligt, men det finns också en underliggande oro. ”Jag är rädd för att rebellerna döljer något. Det känns konstigt i luften,” säger student Amal. Hon och hennes vän Almaz är tveksamma till framtiden och undviker att bli fotograferade.

Analytiker ger olika prognoser om vad som komma skall. Jämförelser görs med folkupporr i andra länder, som Libyen och Irak. Berah, en 28-åring som driver en julpyntsaffär, uttrycker sin besvikelse över pressens dystra rapportering och säger: ”Folk vet bättre nu. Det här händer aldrig igen.”

Han förbereder en parad för alla, speciellt för dem som suttit i fängelse under regimeperioden. Berah själv tillbringade 21 dagar i fängelse efter att ha deltagit i en fredlig protest 2013.

Samtidigt uttrycker Joelle, som är ute med sin familj, att hon är rädd för framtiden. ”De israeliska bomberna är de mest skrämmande,” säger hon med en känsla av osäkerhet efter regimens fall.

I den magnifika innergården till Ummayadmoskén, en av världens största och äldsta moskéer, är stämningen något lättad men osäker. Familjer i fina kläder och uniformerade rebeller blandas i en folkfest. Moughira, en rebellsoldat från Aleppo, uttrycker sin glädje men kvarstår med sin mask på, rädd för att visa sitt ansikte.

Barn köar för att ta bilder med rebellerna, och Ruba, en kvinna som står i kö med sina barn, bär på tunga minnen av en make som dog efter att ha släppts från fängelse.

I Damaskus passerar folk över porträtt av Bashar al-Assad, och affärerna som tidigare hade regimens flagga målas om. En målare berättar att många vill byta till den nya flaggan som rebelledningen förespråkar.

Tyngda av osäkerhet och förhoppningar, reflekterar unga människor som Luna och Hayan, om sin framtid under detta nya styre och uttrycker oro för en eventuell islamistisk regering.

Men i staden är det också bröllopsköer och stängda skolor som vittnar om verklighetens motgångar. Lianna, ett år gammal och sjuk, och hennes familj, som nu befinner sig på gränsen till Libanon, är i desperat behov av hjälp och stöd från omvärlden, samtidigt som de fruktar den framtid som ligger framför dem.