Tiden på den avlägsna ön i Pooneh Rohis ”Atlantis” upplevs både som en hänförande snabbhet och en långsam mognad. Medan berättelsen snabbt avverkar sju år, använder invånarna sin tid mer nyktert och långsamt, i en värld där grunderna för mänskligt liv är på plats – enkla hus, odlingslotter och cykler av ljus och mörker.

Men trots de primitiva villkoren har invånarna med sig nutiden i form av mobiltelefoner, även om täckningen är begränsad. Berättelsens centrum är den komplexa relationen mellan Sabina och Mitra, och deras döttrar Elsa och Darya. Dessa kvinnor som står ensamma med ansvaret för sina barn avlastar varandra, vilket skapar både närhet och spänningar i deras relationer.

Rohis skildring av deras känslomässiga strider och belåtenhet utspelar sig mot en djup bakgrund av moderskapets utmaningar. Berättelsen fångar den beskyddande instinkten hos en mamma, och hur relationer mellan barnen skapas och ibland krossas mot öns utmanande miljöer. I en värld där de strävar efter att skydda sina barn från de iskalla vattnen som omger deras hem, får vi uppleva de fina ögonblicken av glädje och sorg som kommer med moderskapet.

Dessutom visar Rohis text hur det nya livets osäkerheter – som flyktingkriser och exil – kastar en skugga över kvinnornas strävan efter normalitet. Nya invånare på ön, märkta av sina egna erfarenheter, för med sig ytterligare komplexitet och inverkan på de kvarvarande. Det blir tydligt att skilda bakgrunder skapar både fördjupad förståelse och konflikt.

Sidenörten, en symbol för förlust och en snabbt växande hot mot existensen på ön, framhäver naturens oförutsägbarhet och den mänskliga strävan att skapa en stabil tillvaro. Sandens överflöd och den ständiga vinden som sveper över ön illustrerar de krafter som hotar ännu ett försök att återuppbygga meningsfulla liv i en utmanande värld.

Rohis allegoriska framställning är både gripande och tänkvärd, där människans bräcklighet i förhållande till naturen står i kontrast till den okuvliga viljan att överleva och skapa en framtid för sina barn. Det är en vacker och brutal berättelse, skriven med stor säkerhet och eftertänksamhet. ”Atlantis” väcker många frågor kring identitet, moderskap och kampen för att finna sin plats i en föränderlig och ofta fientlig värld. Att läsa denna bok är att genomgå en emotionell resa som förblir med dig långt efter att du lagt den ifrån dig.