Netflix har verkligen missat ett gyllene tillfälle genom att släppa ”Wallace and Gromit – Hämnden har vingar” just nu istället för vid påsk. Vi pratar om en återuppståndelse för en av kulturhistoriens mest fascinerande karaktärer: den slugna pingvinen Feathers McGraw.

Feathers McGraw, en karismatisk och kriminellt geni, är tillbaka. Efter att ha tillbringat tre långsamma decennier i ett högriskfängelse är han ute på ett hämnartåg mot uppfinnaren Wallace och hans trogna hund Gromit. Det är en nära nog surrealistisk bild att denna tysta men ondskefulla skapelse nu hotar att förstöra deras radhusidyll med sina djävulska planer.

Nick Park och hans legendariska studio Aardman har under mer än 35 år lyckats få liv i dessa figurer med omsorg och detaljrikedom. Varje ny film bygger på en liknande grundhistoria: den naive men uppfinningsrika Wallace får för sig att konstruera något som ska göra livet enklare, medan Gromit försöker hålla allt i schack.

Det är förmodligen ett av skälen till varför varje ny film fortfarande fungerar, trots det långa väntetiden. Serien har inte slagit rekord med nya tillägg på många år, och varje nytt avsnitt blir därför en efterlängtad händelse. Det senaste tillskottet i ”Wallace and Gromit” är hela sexton år efter den föregående, vilket gör ”Hämnden har vingar” särskilt spännande.

I denna film får Gromit oombedd hjälp av Wallaces senaste skapelse, en mekanisk trädgårdstomte vid namn Norbot. Denna överenergiska skapelse ställer till med kaos i Gromits trädgård och leder till en rad komiska situationer som är typiska för serien.

Men vem ligger egentligen bakom styrningen av Norbot? Denna gåta ger en extra dimension till filmen, särskilt med den dramatiska musiken som skapar en känsla av spänning. Feathers McGraw tar denna gång sina planer till en helt ny nivå, med inslag av klassisk film-noir och spännande action.

Det är ett fantastiskt möte mellan barnslig humor, dramatik och referenser till kända kulturskatter. Feathers McGraw framstår mer som en Bond-skurk denna gång, med förmågan att marschera arméer av stöldbenägna trädgårdstomtar. Man kan inte låta bli att dra på munnen när pingvinen till exempel kan ses i en snurrfåtölj, vilket i sig är en parodi på klassiska bondscener.

Med Ben Whitehead som voice-over för Wallace får vi en stark prestation, även om många fortfarande saknar den älskade rösten från Peter Sallis. För publiken är filmerna mycket mer än bara humor; de bjuder även på en lektion i kreativt tänkande och uppfinningsrikedom, något vi idag mer än någonsin behöver.

Den yngre publiken kan säkert dra lärdomar om teknikens möjligheter och risker, även om den främst är gjord för att underhålla. ”Wallace and Gromit – Hämnden har vingar” är en genuint rolig upplevelse, med potential att skapa en kärlek till filmkonsten som varar livet ut.

Så plocka fram popcornen och se till att njuta av denna nostalgitripp i Aardmans magiska värld!