Under sina över 30 år långa karriär har Sigur Rós, det hyllade isländska postrockbandet, troget hållit fast vid sitt unika sound. Trots enstaka försök till förändringar har bandets musik mestadels förblivit otroligt atmosfärisk, med fokus på att återge känslan av att växa upp på en isolerad vulkanisk ö i Atlanten. Jonsí Birgissons ljusa falsett och kreativ gitarrspel, ofta med inslag av cello, har alltid skapat en musikalisk värld som känns mer som valsång än något annat som spelas i dagens musiklandskap. Samtidigt återspeglar bandets ljudkraften i karga, stormiga miljöer, i en ständig kamp mellan skönhet och brutalitet.

Trots små steg i nya riktningar har det blivit alltmer tydligt att fokus har flyttats från dynamiska ljudlandskap till mer stillastående och majestätiska kompositioner. Under en kväll på Waterfront, där Sigur Rós delade scen med en full symfoniorkester, blev denna utveckling uppenbar. Den musik som framfördes kändes stundtals som om den lekte med tanken på att passa in i stora fantasyserier på dansande streamingplattformar, vilket framhävde den anonyma storslagenheten i musiken.

Speciellt låtar som ”Von” och ”Skel” stod ut som mest stillastående och segflytande, trots den pampiga orkestreringen som omger dem. Det är en verkligt tragisk utveckling, med tanke på den enorma potential som finns i mötet mellan postrock och klassiskt. I låtar som ”Ekki múkk” och ”Samskeyti” blomstrar interaktionen mellan stråkarna och pukorna, som tycks förena sig med gitarreliten och svepa över rummet som en mäktig våg.

När ”Hoppipolla” utspelar sig, nästan som en konventionell rocklåt för kvällen, exploderar musiken framåt och nästan får taket på Waterfront att knaka. Publiken är förtrollad, men det kvarstår en känsla av olagrad potential, och många undrar om Sigur Rós kommer att återskapa sin tidigare dynamik i framtiden. Denna konsert kan mycket väl vara en plattform för bandets nya musikaliska väg, som lovar att blanda det klassiska med det experimentella på ett helt nytt sätt.