I vintras presenterade tidskriften Resumé en lista med 150 personer som kallas "Näringslivets superkommunikatörer". Detta är inte första gången som sådana listor publiceras; de bygger ofta på syftet att få uppmärksamhet och skapa reklam för tidningen och dess innehåll. Genom att sätta samman dessa listor drar Resumé nytta av de starka nätverken hos de utvalda personerna som sprider tidningens varumärke i sina sociala kretsar.

Det är värt att notera att majoriteten av personerna i denna lista är baserade i Stockholm. Det tyder på en snedvridning där de som har starka kopplingar till juryn – ofta deras kollegor och kontakter – är mer benägna att bli uppmärksammade, oavsett om de är de mest kvalificerade personerna för titeln eller inte. Många kompetenta kommunikatörer utanför Stockholm kanske inte får samma uppmärksamhet, vilket skapar en orättvisa för dem som arbetar i andra delar av Sverige.

Det mest chockerande på listan var valet av vinnaren i mediekategorin, Leo Lagercrantz, chefredaktör för det nischade mediet EFN. Han har visserligen goda kvalifikationer och erfarenhet, men det väcker frågor kring hur ett medium som blivit kritiserat för sina höga kostnader och låga läsarantal kan belönas på detta sätt. EFN:s strategi att värva kända journalister har lett till betydande utgifter utan att nödvändigtvis öka räckvidden eller kvaliteten på deras innehåll.

Frågan vi måste ställa oss är: Vad innebär detta för medielandskapet i Sverige? Trots digitaliseringens påverkan och tillgång till mångfald av perspektiv, tycks det fortfarande som om Stockholm dominerar mediauppmärksamheten. Utanför storstaden finns talangrika skribenter och skapare vars röster inte kommer till tals på samma sätt. Det väcker politiska och kulturella frågor om representation och inkludering inom den svenska medieverksamheten.

Historiskt sett har det funnits en trend där Stockholm ses som centrum för medie- och kulturproduktion, men i takt med att medier flyttat online och blivit mer lättillgängliga, har vi börjat se nya röster och perspektiv blomstra. Det är dags att vi erkänner den kulturella rikedom som finns över hela landet, från Norrland till Skåne, och inte bara fokuserar på de som är belägna i staden. Med lyhördhet för dessa frågor kan vi förhoppningsvis skapa ett mer rättvist och varierat medielandskap för framtiden.