Det har varit ett fantastiskt och händelserikt år för systrarna Lisa, Maria och Anne Örtqvist Rosin, som samtliga har blivit docenter vid Karolinska institutet 2024.

Det hela verkar nästan vara en plan. Var det verkligen så?

– Haha, nej, absolut inte! Vi har tagit ganska olika vägar efter våra disputationer. Maria berättar om sin resa och säger: – Efter min disputation genomförde jag min fysioterapeut-specia­listtjänstgöring och gjorde ett forskningsuppehåll. Anne tillägger:

– Jag flyttade till Gotland för att påbörja AT och hade också ett uppehåll i forskningen innan jag sedan blev postdoktor på Karolinska institutet medan jag påbörjade min ST.

– Själv har jag mest arbetat kliniskt de senaste åren, men har kontinuerligt hållit på med forskning parallellt. Jag trodde att det skulle dröja innan jag ansökte om docenturen, men när jag såg att Anne och Mimmi blev docenter kände jag att även jag kanske hade det som krävdes. Det är uppenbart att vi har inspirerat och motiverat varandra, säger Lisa.

Maria bidrar med en humoristisk kommentar:

– Det kan ha skapat viss förvirring inom docenturnämnden när ytterligare en Örtqvist ansökte!

Hur stödjer ni varandra i era karriärer?

– Vi har en djup förståelse för varandras arbetsliv och kombinationen av forskning, undervisning och kliniskt arbete. Vi är alltid där för att stötta varandra, även när det handlar om avslag på forskningsanslag eller framgångar för våra doktorander. Det är fantastiskt att kunna diskutera sådana situationer, säger Lisa.

– Vi har upplevt både motgångar och framgångar och har stöttat varandra genom allt. Vi motiverar varandra, även om våra inriktningar skiljer sig. Vårt gemensamma intresse för medicinen och vårt stora driv är avgörande, tillägger Maria.

– Vi pratar mest om livet och familjen, inte bara om forskning! Det är ett stort stöd att kunna dela både arbetsliv och vardagliga insikter, poängterar Lisa.

Systrarna har mycket att tacka sina föräldrar för; mamma Eva är barnläkare och pappa Åke är infektionläkare, och de har båda en bakgrund inom forskning. Vad har diskussionerna gått ut på vid middagsbordet?

– Vi har pratat om många olika ämnen, men efter att vi fått egna barn har fokus såklart skiftat, säger Lisa. Nu är det i princip barnens prat som tar över.

– Ämnena har inkluderat både arbete och personliga liv, och vi har alltid haft intressanta samtal, fyller Maria i.

Vad tycker era föräldrar om att ni blivit docenter?

– De är extremt stolta och glada – de blev nästan förvånade över att vi alla tre nådde denna prestation samma år, berättar Anne.

– Men de har alltid varit tydliga med att oavsett våra yrkesval, är de glada för oss. De har aldrig lagt krav på att vi ska bli läkare eller följa en viss väg. De har stöttat oss oavsett vad, även när ingen av oss ville bli läkare som tonåringar, säger Lisa. Anne fortsätter:

– Deras förmåga att inspirera oss med sina egna jobb som kliniker och forskare har varit ovärderlig.

Så vem av er blir professor först?

– Oh, det är inte jag! Förmodligen Anne eller Mimmi, säger Lisa med ett skratt.

– Det skulle vara häftigt att bli professor i framtiden, inflikar Anne.

– Men jag tvivlar på att vi blir professorer samtidigt, det tror jag inte! avslutar Maria.