Tårarna strömmar nerför Annas kinder innan hon ens hunnit beställa sin americano på det populära vattenpipskaféet i Kiev.

– Barnen är otroligt modiga. Ändå gråter jag hela tiden, säger hon med sorg i rösten.

Just nu avslutar hon en distanslektion i litteratur med elever från sin hemstad, mitt i kriget. Hon leder lektionerna från sin lilla lägenhet, bara ett stenkast från kaféet.

Våren 2022 intogs Annas stad av ryska ockupationsstyrkor och har varit under deras kontroll sedan dess.

– Jag har 39 elever i klassen. Hälften har flytt till säkrare områden i Ukraina eller utomlands, medan hälften fortfarande bor kvar – de tvingas gömma sig, berättar Anna.

Barnen vågar endast gå ut sent på kvällen. Om ockupanterna får veta att ett barn håller till i området, tvingas de kanske gå i rysk skola.

– I snart tre år har de och deras familjer valt att gömma sig för att kunna få en ukrainsk utbildning, tillägger hon.

Annas elever är i åldern 11 till 16 år, medan Anna själv är 50. Enligt syftet med artikeln vill vi inte avslöja hennes stad eller identitet för att skydda elevernas säkerhet.

– Ockupanterna är inte dumma. De vet om dessa hemliga skolor. Barnens liv är ständigt i fara, säger Anna.

Idag lever nästan en femtedel av Ukraina under rysk kontroll. Barn i dessa ockuperade områden har i praktiken två skolsystem att välja mellan: en rysk skola som drivs av ockupationsmakten och en ukrainsk skola som bedrivs i hemlighet.

Flera lärare har blivit kollaboratörer och har åkt till Moskva för att lära sig den ryska läroplanen. Anna berättar skrämmande historier om tidigare kollegor som blivit förrädare.

– En skoladministratör samlade in alla ukrainska flaggor och symboler direkt efter invasionen och slängde dem, förklarar hon med avsky.

En annan lärare har postat bilder på sina elever som gjort gåvor till ryska soldater och skrivit ”Till våra killar” – vilket klart visar att de inte avser ukrainska soldater.

Trots pressen från ryska skolelever får Anna fortfarande undervisa hemligt. Tusentals barn i ockuperade områden får ukrainsk undervisning, men det är svårt att veta hur många. Enligt Ukrainas utbildningsdepartement är omkring 40 000 elever från dessa områden inskrivna i det ukrainska skolsystemet.

Vissa av dessa barn går i både rysk och ukrainsk skola. Anna ler när hon nämner en pojke som går i rysk skola under dagen men skickar sina skoluppgifter till henne på kvällarna.

– Han använder en telefon som inte tillhör honom och ringer sig själv under ett falskt namn, förklarar hon.

Har du förlorat elever till den ryska skolan?

– Ja, en familj med många barn ville få bidrag från ockupanterna, så de skickade sina barn till rysk skola. Det känns så tragiskt.

Ukrainska myndigheter klassar dessa områden som ”tillfälligt ockuperat territorium.” Det rapporteras att av 879 skolor i dessa områden är endast 275 fortfarande aktiva på något sätt.

Men hur tillfällig är egentligen denna ockupation? Under hösten har Ryssland ökat sin aggression mot civila och positionerar sina trupper på fler platser.

Det är också osäkerhet kring framtiden för Ukraina, särskilt med Donald Trumps möjliga återval och hans planer för att frysa gränserna vid nuvarande frontlinje, något som skulle innebära att Annas hemstad skulle förbli under rysk kontroll.

– Det är en dystopisk tanke, säger hon.

Hon minns hur lärare i staden visade brist på lojalitet. En av dem berättade stolt om att ryssarna kommer att stanna för evigt.

– Vi var rädda, men vi vågade ändå samlas på torget och ropa ”Detta är Ukraina!” med ukrainska flaggor.

Anna blev tvungen att fly när ockupanten tog kontroll över skolorna. Med en blekande leende berättar hon att hon utbildade sig för att bli lärare inom ryska språket och litteraturen, en risk i dagens läge.

– Det var särskilt farligt för mig att stanna. Jag var rädd att bli tvingad att arbeta för ockupanterna.

En färsk rapport från Amnesty International bekräftar att pro-ukrainska lärare som vägrar samarbeta riskerar bortförande, hot och övergrepp.

Anna håller fast vid tanken att en dag återvända hem. Hon kramar ett blågult band i handen, symbolen för hennes resande hem.

Barnen på hennes sjätte klass har just läst Sir Walter Scotts ”Ivanhoe” och jämför ukrainska soldater med riddare.

– De designade till och med en egen vapensköld med en muskelemoji i ukrainska färger! Vill du se?

Men just som de lämnar caféet går sirenerna. Ett nytt flyglarm hörs, det andra i Kiev idag.

Majoriteten av caféets gäster sitter kvar, ovilliga att söka skydd. De har blivit vana vid kriget, trots den rådande faran.

– Om Ukraina inte tar tillbaka din hemstad, hur länge kan du fortsätta undervisa?

– Jag kan inte ge upp. Barnen behöver mig, säger Anna bestämt.

Hon drar på sig sin mössa och kappa, fast besluten att återvända hem och förbereda lektionerna för i morgon.