Första vardagen i oxveckorna. Januaris svåraste morgon.

Min yngsta dotter, den jag kallar räkan, slår armarna kring mig och viskar att hon inte orkar gå till skolan. Hon vill stanna hemma och mysa. Självklart förstår jag henne. Utomhus är det kallt och blåsigt, och alla verkar hosta och snörvla. Pushnotiserna varnar för snökaos, influensa och vinterkräk.

Jag tänker på vad min mamma brukade säga: 'Det är tråkigt nu, men belönar sig i framtiden.' Du måste jobba hårt för att nå dina mål. Allt som hände tidigare var bara en lång transportsträcka fram till jobbet.

Och vad jag lyckades! Jag gick så långt jag kunde, nådde nivåer som mamma inte ens nämnde. Men till slut blev jag utbränd – en konsekvens av all stress och press.

Nu, på lunchen, är jag på Capio rehab. Det finns ingen glädje där. Vi sitter uppradade i korridoren som i en dystopisk film, med trötta ansikten och sjuka kroppar.

En ung sjukgymnast kallar mitt namn och tar mig till ett kalt rum där min arbetsförmåga ska testas för Försäkringskassans räkning. Jag ska sortera post och bygga ihop en pall – vidriga sysslor som får mig att undra: Vad gör en framgångsrik affärsman i denna situation? Jag ser framför mig utbrända miljardärer som slappar på ett spa i Schweiz.

Jag har så många frågor, men ingen jag orkar ställa. Om de verkligen ville veta hur jag mår kanske de kunde ha frågat mig istället för att pressa mig genom dessa tester.

Jag inser att detta system är galet. Det är som att Försäkringskassan gör en Roy Andersson-film, där jag är den motvillige huvudpersonen som kämpar med livets absurditeter. Varför är vi så besatta av att mäta människors värde genom sådana här tester?

Efter testet väntar hämtning av barnen, middagsförberedelser och allt som innebär att vara en bra mamma. Men jag känner mig förbränd och trött. Jag vill att någon ser mig och förstår hur slitna mina nerver och min fysik är. Kanske bara klappa mig på handen?

Under arbetet biter jag ihop, men när jag försöker bygga pallen misslyckas jag. Jag svettas, jag kämpar och till slut ger jag upp. Jag säger att jag har gjort mitt bästa. Vilken seger för henne, tänker jag.

Några dagar senare ringer min handläggare och suckar över hur länge jag varit sjuk. Hon undrar om jag verkligen vill leva så här, och jag svarar nej. Jag säger att jag vill förändra mitt liv, men det känns hopplöst.

Jag drömmer om en framtid där jag kan fly med min dotter, bort från stressen och pressen. Jag vill skrika att 'ni får henne aldrig!' men det är inget jag kan eller får göra. Istället håller jag om min dotter som säger att hon inte orkar idag. Vad ska jag säga? Hur förbereder vi våra barn för en så tuff verklighet? Det måste bli bättre sen.