KULTURDEBATT

I en recension av serietecknaren Joanna Rubin Drangers senaste verk i Aftonbladet Kultur skriver Carl-Michael Edenborg om den komplexitet som omger judisk identitet och rädslan för att avslöja den.

Edenborg hävdar att en del judar väljer att inte presentera sig som sådana på grund av de negativa konnotationerna kring ordet "jude", ofta kopplat till Förintelsen eller den pågående Israel-Palestina-konflikten. Han påpekar att detta inte är ämnen för ett avslappnat samtal, vilket många kan relatera till. Men är det verkligen så enkelt?

Min egen historia av att växa upp med judisk identitet i Sverige är präglad av hemligheter och skuld. Eftersom jag inte alltid var medveten om min bakgrund förrän i vuxen ålder, kände jag under lång tid att jag bar på en osynlig börda. Många som är i liknande situationer, dolda judar, har berättelser som vältrar sig i skam och oro för vad andra ska tänka.

Joanna Rubin Dranger har intervjuat fler än trettio personer med dold judisk identitet i Sverige för att belysa denna outforskat erfarenhet. Vi har fått ärva en rädsla som ibland kan kännas överväldigande. Min gammelmormor flydde som ung från nazisterna i Odessa, en traumatisk historia som påverkat flera generationer. Det är tystnaden som ofta känns mest påtaglig.

De Mörka Historierna som döljer sig i vår familj, de berättelser av lidande och överlevnad, är inte bara min egen. Människor med liknande erfarenheter känner att de måste gömma sin identitet, inte för att de vill, utan för att de är rädda för konsekvenserna av att vara öppna. Skapandet av en inkluderande och förstående miljö är därför avgörande för att bryta det mönster av tystnad.

Som Edenborg nämner, behöver vi fler judar som är villiga att stå upp och vara öppna med sin identitet utan att känna att de riskerar sina relationer. Frågan är, hur kan vi uppmuntra denna öppenhet? Hur kan vi, som samhälle, se till att skam och rädsla inte längre dominerar dialogen? Kanske är det dags att vi börjar samtalen, istället för att undvika dem.

Det handlar om att stärka gemenskapen och ge plats för olika berättelser. Varje berättelse räknas, och det är först när vi lyssnar som vi kan få en djupare förståelse för varandra. Så låt oss inte längre tysta dem. Låt oss istället fira våra berättelser och den rika mångfalden av identiteter som finns i Sverige.